Test

Anatomi och fysiologi

De nedre urinvägarna

De nedre urinvägarna omfattar urinblåsan med blåsmuskulatur (detrusormuskeln), urinrör (uretra) och slutmuskeln (sfinkter) som stänger urinröret. Urinblåsans funktion är att lagra och tömma urin.

Muskulaturen i bäckenbotten har en viktig funktion för kontinensen. Urinblåsans vägg är uppbyggd av ett nätverk av sammanflätade muskelfibrer i flera lager. Invändigt är den klädd med epitelvävnad (urotel), som ständigt förnyas. I den skyddande hinnan av urotel finns bland annat antikroppar. Hinnan medverkar också i infektionsskyddet.

För att förhindra att urinen rinner tillbaka mot njurarna mynnar urinledarna snett ned i urinblåsan. I övergången från urinledare till urinblåsan uppstår då en ventilfunktion, som hindrar att urin trycks tillbaka mot njurarna (reflux).

Urinrörets längd hos kvinnan är 3-5 cm och hos mannen ca 20-27 cm och består av blandning av glatt och tvärstrimmig muskulatur. Urinrörets slutmuskel har två funktioner. Den ena är att hålla urinen kvar i urinblåsan under lagringsfasen, den andra att muskeln slappnar av runt urinröret när urinblåsan ska tömmas. Detta kräver ett fint samspel mellan urinblåsan och urinröret. Vi är kontinenta därför att trycket i urinröret är högre än trycket i urinblåsan.

Blåsvolym

Större delen av dygnet ska urinen lagras i blåsan under lågt tryck. Trycket är lågt oavsett om volymen är 5 eller 500ml.

Eftersom njurarnas urinproduktion inte kan övervinna ett tryck på mer än ca 40 cm H2O, kan ett högre blåstryck än detta leda till kortare eller längre perioder med anuri, och därmed till njurskada på längre sikt. Ett lågt tryck i urinblåsan skyddar njurarna och motverkar urinläckage.

I lagringsfasen ska de afferenta impulserna till CNS inte nå medvetandet förrän blåsvolymen är 150–200 ml. Vanligtvis känner vi behov att tömma blåsan först vid ca 400 ml. I genomsnitt tömmer vi blåsan 4–8 gånger per dygn. Här föreligger dock betydande inter- och intraindividuella variationer.

Neurogena miktionsreflexen

Centra i centrala nervsystemet reglerar urinvägsfunktionen

Flera centra i CNS (centrala nervsystemet) reglerar normal urinvägsfunktion. I pons (hjärnstammen) finns primära centra för koordinationen av lagring och tömning av urin. Dessa står i sin tur under inflytande av impulser från cerebrala cortex och därmed viljan. Generellt kan man säga att den suprapontina funktionen är att hämma miktionsreflexen. De långa banorna i ryggmärgen från pons till conus överför koordinerade signaler från och till blåsa och urinrör.

Perifert innerveras de nedre urinvägarna såväl av det autonoma (av viljan oberoende) som det somatiska (viljestyrda) nervsystemet. Parasympaticus från ryggmärgssegmenten S2-S4 bidrager med afferenta (sensoriska) och efferenta (motoriska) nerver via n. pelvicus. De efferenta nerverna överför impulser till detrusorn via muskarina receptorer som leder till blåstömning.

Sympaticus från T10-L2 löper via n. hypogastrikus. Sympaticus styr de nedre urinvägarna huvudsakligen via alfa-receptorer som ger kontraktion av glatt muskulatur, främst blåshals-, prostata- och uretramuskelaturen.

Den somatiska (viljestyrda) innervationen går via n. pudendalis till den tvärstrimmiga muskulaturen i uretra och bäckenbotten.

Passiv (icke viljestyrd) kontinens upprätthålls av en konstant tonus i tvärstrimmig muskulatur omkring urethra och av aktivitet i sympatikus. Vid stark trängning kniper vi medvetet vilket leder till kontraktion i bäckenbottens tvärstrimmiga muskulatur.
Dela