Urininkontinens innebär svårigheter med att kontrollera blåsan, vilket leder till urinläckage.
Många tycker att det är genant och drar sig därför för att söka hjälp – vilket innebär att besvären många gånger aldrig behandlas. Det är väldigt synd, eftersom de bakomliggande orsakerna ofta går att behandla och livskvaliteten därmed kan förbättras avsevärt.
Inkontinens och inkontinenssymtom kan variera kraftigt. Allt från enstaka urinläckage vid hosta eller nysningar, till så plötsliga och starka trängningar att du helt enkelt inte hinner till toaletten i tid.
Det finns flera olika typer av inkontinens. De vanligaste är ansträngningsinkontinens, trängningsinkontinens och överrinningsinkontinens.
Susans berättelse
Susan drabbades av inkontinens efter att ha fött ett dödfött barn. Senare tillkom en cancerdiagnos som ytterligare förvärrade hennes problem med urinvägarna. Här berättar hon hur RIK har förändrat hennes vardag.
Ansträngningsinkontinens
Ansträngningsinkontinens innebär läckage när blåsan belastas/ansträngs genom hosta, nysningar, skratt, träning eller tunga lyft.
Ansträngningsinkontinens uppkommer när slutmuskeln och/eller bäckenbotten försvagats. Hos kvinnor kan detta bero på fysiska förändringar till följd av graviditeter, förlossningar eller klimakteriet.
Män kan drabbas av ansträngningsinkontinens efter operation vid prostatabesvär.
Behandlingen beror på hur svåra symtomen är och kan variera från rådgivning och sjukgymnastik till läkemedel och kirurgiskt ingrepp.
Trängningsinkontinens
Trängningsinkontinens innebär ett plötsligt, intensivt behov att kissa, följt av ofrivillig blåstömning. Blåsmuskulaturen drar ihop sig och ger dig en förvarning på kanske bara några få sekunder, upp till en minut, om att du behöver ta dig till en toalett. Personer med trängningsinkontinens kan behöva kissa ofta, även nattetid.
Trängningsinkontinens kan orsakas av urinvägsinfektion, ämnen som irriterar urinblåsan (till exempel läkemedel eller livsmedel), urinretention, magbesvär, Parkinsons sjukdom, Alzheimers sjukdom, skada, stroke eller skador på nervsystemet som hänger samman med multipel skleros. Om orsaken är okänd kallas trängningsinkontinens även för överaktiv blåsa.
Behandlingen beror på hur svåra symtomen är och kan variera från rådgivning och sjukgymnastik till läkemedel, kateterisering och kirurgiskt ingrepp. Ofta är en kombination av olika behandlingsalternativ det mest effektiva.
Överrinningsinkontinens
Om du ofta eller alltid lider av droppläckage kan det hända att du har besvär av överrinningsinkontinens. Det innebär att du inte kan tömma blåsan helt. Ibland kanske det känns som att du aldrig tömmer blåsan fullständigt. När du försöker kissa är strålen mycket svag. Denna typ av inkontinens kan drabba personer med skador på blåsan, blockeringar i urinröret och diabetesrelaterade nervskador samt män med prostatabesvär.
Behandlingen beror på hur svåra symtomen är och kan variera från kateterisering, rådgivning och sjukgymnastik till läkemedel och kirurgiskt ingrepp. Ofta är en kombination av olika behandlingsalternativ det mest effektiva.
Blandinkontinens
Om du upplever symtom på mer än en av de beskrivna inkontinenstyperna, till exempel både ansträngningsinkontinens och trängningsinkontinens, kallas din inkontinenstyp för blandinkontinens.
Det finns även andra, mindre vanliga, inkontinenstyper, till exempel:
Funktionell inkontinens: Äldre eller funktionshindrade personer kan uppleva inkontinens som enbart beror på ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder. Till exempel kanske en person med svår artros inte hinner knäppa upp byxorna tillräckligt snabbt.
Total inkontinens: Denna term används ibland för att beskriva ett tillstånd med kontinuerligt urinläckage, dag och natt, eller periodiskt okontrollerbart läckage av stora mängder urin.
Vid total inkontinens saknar blåsan förmåga att lagra urin. Hos en del människor rör sig denna typ av inkontinens om en medfödd anatomisk avvikelse. Det kan även uppkomma till följd av ryggmärgsskador eller skador på urinsystemet eller orsakas av en onormal öppning (fistel) mellan blåsan och en intilliggande struktur, till exempel slidan.
Behandlingen beror på hur svåra symtomen är och kan variera från kateterisering, rådgivning och sjukgymnastik till läkemedel och kirurgiskt ingrepp. Ofta är en kombination av olika behandlingsalternativ det mest effektiva.
