Officially CPD certified learning materials

Go to wellspect.com


Förstoppning

Förstoppning är ett av de vanligaste symtomen och kan klassificeras enligt orsaken till symtomen som primär och sekundär förstoppning.

Primär förstoppning är till exempel funktionell eller idiopatisk förstoppning, slow transitförstoppning (slow transit constipation, STC).
Sekundär förstoppning har en underliggande orsak, så som en rad olika läkemedel, ett medicinskt tillstånd (till exempel Hirschsprung, MS, Parkinson) och/eller en mekanisk obstrukion.

Primär eller funktionell förstoppning är vanlig och prevalensen uppskattas till 2–28 % av befolkningen. Äldre och personer med lägre socioekonomisk status påverkas särskilt. Förstoppning förekommer tio gånger oftare hos kvinnor än hos män.

Funktionell förstoppning anses allmänt vara ofarligt i medicinsk mening, det vill säga den orsakar inte organisk skada eller förkortar livslängden. Det är dock vanligt att livskvaliteten minskar på grund av symtomen.

Refraktär förstoppning innebär att man inte lyckas lindra symtomen efter en viss behandlingsperiod.

Slow transitförstoppning (STC)  definieras som svår funktionell förstoppning utan bäckenbottendysfunktion. STC diagnostiseras tillsammans med radiografiska bevis på fördröjd tid för passage med fysiologisk frånvaro av kolonmotorisk aktivitet och uteblivet svar på farmakologisk stimulering under registrering av kolonmotilitet. Cirka 15 till 30 % av förstoppade patienter har långsam transitförstoppning. Huvudorsaken är en kraftigt försämrad peristaltik i tjocktarmen, vilket gör att avföringen rör sig mycket långsamt genom tarmarna. Vi vet mycket lite om orsaken till denna minskning av tarmens rörelser. Vissa teorier tyder på brist på fiber i kosten, autonom neuropati och störningar i både det enteriska nervsystemet och det endokrina systemet.

Bedömning, diagnos och behandling av förstoppning behöver anpassas för varje enskild person.

Behandla förstoppning

Behandlingar ska erbjudas i enlighet med tarmskötselpyramiden.

AID0054349

 

Förändringar av livsstil

För att uppnå en effektiv behandling krävs både läkemedelsföljsamhet och även förändringar av diet och livsstil samt att man förstår och accepterar behandlingen.

Behandling med läkemedel

Alla läkemedel, oavsett om de är orala preparat eller suppositorier, ska endast förskrivas för att behandla undersökningsresultat. Det är viktigt att skilja mellan laxerande läkemedel, stimulerande laxermedel, bulkbildande laxermedel och osmotiska laxermedel. Svarsprocent på laxermedelbehandling uppskattas till cirka 20–40 %, i randomiserade kliniska prövningar, och följsamhet med laxermedelbehandling är dålig.

Biofeedback-behandling har visat sig vara mer effektiv än laxermedel för förstoppning hos patienter som har bäckenataxi.

Behandlingssätten måste börja med konservativa behandlingar enligt ovan. Patienter med STC svarar dock inte på medicinska behandlingar. (Det finns några små studier som tyder på att icke-farmakologiska behandlingar som biofeedback, TAI och akupunktur kan vara effektiva.) Diagnosen STC fastställs ofta inte förrän dessa steg har visat sig vara ineffektiva. För de patienter som inte svarar på konservativa behandlingar finns det en mängd olika kirurgiska metoder för STC.

Transanal irrigering

Transanal irrigering är en bra behandling för hantering av primär och sekundär förstoppning. Denna behandling har visat sig ge regelbundna och förutsägbara tarmrörelser, förbättra livskvaliteten och ge individen förmågan att själv sköta sin tarm.

Transanal irrigering har också visat sig vara framgångsrik för vissa patienter med STC, även om det kan finnas en risk att tjocktarmen är mindre benägen att reagera på irrigeringens stimuli hos personer med svår och kronisk förstoppning.

 

Ämnen